Ett hårt slag i magen

var som krävdes och luften gick totalt ur mig. Livet är så orättvist. Tårarna har varit nära hela dagen.
Det började egentligen redan tidigt igår. Lite lätt pms:ig och allmänt tjurig. Gnäller på mannen för minsta lilla. Men så händer något.
Jag står i köket och ser ut genom fönstret. En polis står parkerad i korsningen. Inga blåljus på och ingen aktivitet. Hoppas att det inte är något allvarligt. Ett tag senare kikar jag ut igen. Då ser jag en bår och en likbil. Naturlig död bankar jag in i mitt huvud. Frun som länge varit sjuk har äntligen fått frid. Mannen tror hon varit död länge, men jag lyssnar inte. Min illusion knäcks idag när jag träffar en annan granne. Visst har frun varit död länge, det var mannen som begått självmord... Livet kom så nära. Allt blev så verkligt.
Som om inte allt det här räckte, så satt jag igår kväll och zappade runt bland kanalerna och ser författaren och krönikören Hillevi Wahl sitta där och prata. Slutar bläddra eftersom jag "känner" henne från Aff. Hon har visst skrivit en ny bok. Åh fan, den handlar om hennes uppväxt. Jag vet ju att hon haft det tufft, det har hon berättat förut. Men det har var mycket mer än jag kunnat gissa mig till i min vildaste fantasi. Fem år gammal försökte hon ta sitt liv! För att få ro. Fem år... Min snart femårings största bekymmer i världen är att hon inte har en studsmatta.
Jag är glad och stolt över att jag är en sån bra mamma till mina barn. Men jag önskar jag kunde göra nåt för alla andra barnen. Livet är så orättvist...