Träffade grannen tidigare idag...

"Ska inte ni också börja på barngymnastiken? Det skulle passa dina barn SÅ bra. Jag kan hjälpa dig att hålla ett öga på T eftersom min E går i samma grupp då."
Jag kände bara att NEJ jag orkar inte. Både jag och barnen är helt slut efter en dag på jobb/förskola. Det är väldigt ofta som lilleman somnar på soffan och får väckas.
Men nu precis fick jag revanch och det innan dåliga samvetet för att mina barn inte får gå på gymnastik försvann totalt. Mitt val var precis rätt. Det som avgjorde var när jag hörde grannbarnens illvrål när stressade föräldrar försökte få in dem i bilen. :)
För vems skull har vi aktiviteterna? Springer inte 3-åringar så det räcker ändå?

Fortsättning på dotterns dagissituation

Igår pratade jag med fröknarna på dagis. De blev såklart jätteledsna och precis som jag förvånade över att dottern inte vågat visa sig ledsen inför vikarien som vi alla trodde hon kände så väl. De lovade att diskutera det och försöka undvika att det blev så igen.
Senare på kvällen ringde en av fröknarna för hon hade glömt att berätta att dottern åkt på stryk. Hon ville inte att dottern skulle berätta det och att det skulle låta som att de inte gör något åt det. De hade redan pratat länge med barnet och även med föräldrarna. Dottern hade bara råkat komma ivägen för hans vrede och blivit boxad i bröstet. Hon hade inte mycket att berätta för mig så det är tydligt att de pratat om det på dagis redan.
Prata länge med fröken som även berättade orsaken till att det blev så konstigt med vikarierna på fredagen. Hennes pappa är döende så hon fick akut sticka iväg, och då var redan en annan fröken ledig. Bara inte hon tar på sig skulden för det som hände.
Fröken berättade även att de inte ens frågade min dotter varför hon blev knuffad, för det finns liksom inte en chans i universum att hon skulle göra något fel. För mig låter det konstigt eftersom jag ser henne i dagliga fajter med lillebror där det inte alltid är rent spel. Men det verkar som att tjatet från mamma om hur man beter sig mot sina vänner går in. :)
Fröken sa även att de hela tiden måste tänka på att inte glömma av henne. Hon kräver ingen uppmärksamhet, behöver ingen hjälp och är i allmänhet väldigt duktig och foglig. Så det skulle lätt kunna gå en hel dag där hon bara gick runt och gjorde sitt utan någon som helst kontakt med någon vuxen. Hon skulle klara det galant, men hur bra är det? Lite åt det hållet kan det även vara hemma. Det är nog dags för en heldag, bara hon och jag...
Det blev långt det här. Många funderingar kring barnen. :)

Det var för bra för att vara sant

I torsdags när jag satt på jobbet slog det mig plötsligt att jag på 6 veckor inte vabbat en enda dag. Tror inte det har hänt alls sedan barnen började där. Det tog inte mer än 1 timma innan telefonen ringde "hej, jo det är såhär att din pojke har fallit handlöst och slagit i bakhuvudet, men allt verkar bra, vi ringer om det händer nåt". Hej och hå, dagen gick och inget dagis ringde igen. Hämtar på dagis och han har ett fint jack i bakhuvudet och en bula, men har inte varit det minsta dåsig eller så. Pustar ut lite. Kanske lite för mycket...
Idag hämtade vi barnen hos svärmor där de har sovit över. Lillkillen är superhostig och har feber. Och så ynklig han blev när jag kom! "Mamma jag mår inte bra. Jag har ont i halsen" med underläppen hängades halvvägs till naveln.
Så imorgon är jag visst hemma och vabbar. Nästa gång ska jag hålla tyst. ;)

ledsen tjej

Jag hann med både dusch och vila innan jag gick för att hämta barnen. Och tur var det för när jag kom fram till dagis hittade jag en riktigt ledsen tjej som ramlat av en cykel och skrapat knä, höft och armbåge. =( När jag lugnat henne lite ville hon hem - fort - och jag skulle bära henne. Haha tur att hon har en mamma som tränat idag och är stark som en oxe. Sonen var otroligt duktig och promenerade så snällt bredvid "hur går det, känns det bättre?". På vägen hem slog det mig just att hon inte hade varit med något fröken, och jag hade inte heller sett vurpan, så jag frågade henne varför hon stod alldeles själv. Hon hade inte vågat säga till någon fröken, hon ville till sin mamma.
Jag vet att hon älskar sina fröknar otroligt mycket, men ersätta mamma kan de inte. Det gör ont i mig att veta att hon inte har den tryggheten. Fatta att min lilla bebis (jaja snart 5 år då) gick och gömde sig. Önskar jag kunde finnas där för henne jämt.
Hur som så gick ju allt bra. Vi har duschat av henne och plåstrat om. Gick till sjuksköterske-grannen och fick stora fina kompresser. Och så har vi konstaterat att det inte går att sitta hur som helst på toaletten när man ska kissa. Hon låg nästan ner för att slippa böja höft och knä. Jag fick duscha av mig igen...

Snyggast i stan!

Är kanske inte jag, men snart! ;) Idag åkte jag faktiskt och tränade efter jobbet. Hur duktigt är inte det på en skala? Grymt trött är jag nu när jag inte har fått någon vila, men om jag snabbar mig hinner jag kanske sluta de blå en sekund efter duschen innan barnen ska hämtas. Eller så struntar jag helt enkelt i det och hämtar de små lite tidigare istället. Det är ju trots att fredag.
Jag tog även och kikade in på Aftonbladets Viktklubb , trodde jag åt ganska bra, men som vanligt alldeles för lite. Idag har jag ändå ätit ett litet mellanmål och extra bröd till maten, men det saknas ändå massor med kalorier. Jag vet nån som kommer äta godis ikväll. Det gör jag alltid när jag ätit för lite. :(
Men hur ska jag få i mig mer mat? Jag menar, jag kan ju inte äta kött, sås och potatis till mellanmål heller... Vissa tycker att jag är fin när jag är fylligare i ansiktet, men själv känner jag mig smällfet och äcklig.
2 kilo ska bort så är jag nog snyggast i stan igen. :)

Ett hårt slag i magen

var som krävdes och luften gick totalt ur mig. Livet är så orättvist. Tårarna har varit nära hela dagen.
Det började egentligen redan tidigt igår. Lite lätt pms:ig och allmänt tjurig. Gnäller på mannen för minsta lilla. Men så händer något.
Jag står i köket och ser ut genom fönstret. En polis står parkerad i korsningen. Inga blåljus på och ingen aktivitet. Hoppas att det inte är något allvarligt. Ett tag senare kikar jag ut igen. Då ser jag en bår och en likbil. Naturlig död bankar jag in i mitt huvud. Frun som länge varit sjuk har äntligen fått frid. Mannen tror hon varit död länge, men jag lyssnar inte. Min illusion knäcks idag när jag träffar en annan granne. Visst har frun varit död länge, det var mannen som begått självmord... Livet kom så nära. Allt blev så verkligt.
Som om inte allt det här räckte, så satt jag igår kväll och zappade runt bland kanalerna och ser författaren och krönikören Hillevi Wahl sitta där och prata. Slutar bläddra eftersom jag "känner" henne från Aff. Hon har visst skrivit en ny bok. Åh fan, den handlar om hennes uppväxt. Jag vet ju att hon haft det tufft, det har hon berättat förut. Men det har var mycket mer än jag kunnat gissa mig till i min vildaste fantasi. Fem år gammal försökte hon ta sitt liv! För att få ro. Fem år... Min snart femårings största bekymmer i världen är att hon inte har en studsmatta.
Jag är glad och stolt över att jag är en sån bra mamma till mina barn. Men jag önskar jag kunde göra nåt för alla andra barnen. Livet är så orättvist...

heldag igår

Först hade vi konference hela dagen. Ett par intressanta föreläsningar och grupparbeten. Massor med fika och mat. Och efter det middag på hamnkrogen med efterföljande femkamp. Jättekul att träffa alla privat igen. Det var inte hela jobbet den här gången utan 3 avdelningar (circus 37 pers). Mycket skratt blev det verkligen. Bland annat skrattade jag så jag nästan ramlade av stolen när bordsgrannen erkände att han hade tagit en blodig biff om han vara kommit på vad det hette. Alla runt om tog meduim eller välstekt och allt som kom upp i hans huvud var rå, och att säga fel hade ju varit sååååå pinsamt. :)
Vi tog även en tur i Balder. Den är verkligen underbar! Blir alltid lite förvånad när jag stoppar in 60 kronor i automaten för att få ut mina biljetter, men efter åkturen är det bara att konstatera - det går alldeles utmärkt att köpa lycka!